Kan den pågående och ack så påtagliga digitaliseringstrenden vara någonting negativt? Som med allt nytt så för förändringar givetvis med sig en del utmaningar. Det företag som ser sin verksamhet tappa mark eller helt gå om intet för att man inte klarar omställningen eller för att man inte såg hotet från den digitala uppstickaren upplever nog konsekvenserna som allt annat än positiva. Ordet “disrupted” har smugit sig in i vår vokabulär och innebörden återfinns numera även i den populära synonymen “ubered”.

Om företag kan påverkas negativt så innebär det givetvis i förlängningen att vissa människor också kommer kasta in handduken som en följd av överdigitalisering. Inte bara som en direkt följd av att vara anställd i ett företag som hamnar i problem utan även i egenskap av oss som just individer.

Vi har haft en del diskussioner runt matbordet hemma kring asocialisering, digital stress och hur det analoga som vi växte upp med har blivit en avvikelse från det normala. Takten vi väljer att ta till oss nya tekniker och nyfikenheten kontra motståndsbenägenheten skiljer sig markant mellan olika individer i familjen och för den delen i den lite vidare bekantskapskretsen. Vad är det då som upplevs som jobbigt eller rent av stressande? Är det att tekniken är för komplicerad, eller handlar det om den vanliga trögheten när det kommer till förändringar?

Skall jag försöka sätta fingret på vad det handlar om utifrån mitt starkt begränsade empiriska underlag så tror jag det handlar om takten. Idag hinner man knappt installera den senaste produktivitetsappen på sin telefon innan den ersätts av något nytt som folk går igång på och som sprider sig som en löpeld på Mashable. Vet inte hur många ToDo-appar jag installerat och provat för att sedan snabbt inse att jag är allt för beroende av mina handskrivna listor för att bli helt digital. Skall nu ge Google Keep en chans att bli min nya digitala Post-It-kompis men jag hyser inga större förhoppningar om att så skall ske. Samma snabba ersättningstakt ser vi även inom sociala medier. Vem byr sig egentligen vad du postade på instagram för en vecka sedan? Det är knappt vi har tid att reflektera över nuet då vi hela tiden försöker titta runt hörnet för att var först med att uttala oss om framtiden. Vad som hände igår? Vem bryr sig?

John_Muir quote

Om nu utvecklingstakten är en del av stressen finns det då något hopp för den som har svårt att hänga med? Om vi har den där schack-analogin i bakhuvudet där den digitala rörelsen är långt bortom the point of no return så borde det ju innebära att allt fler kommer duka under för den digitala stressen.

Tror dock det finns hopp. Människan har alltid försökt återställa balansen. Fast food vs slow food och GPS-appen crowsflight är exempel på hur det kommer en motreaktion när saker och ting inte längre resonerar med våra värderingar. Att tro att vi kommer återgår till en huvudsaklig analog tillvaro utan att en större världskatastrof omkullkastar de digitala förutsättningarna är inte så troligt. Allt handlar istället om att hitta en sansad approach till hur vi tar till oss nya digitala innovationer. Vi får inte glömma att digitalisering är i grunden något väldigt positivt som kommer underlätta livet för väldigt många människor.

Hur snöade jag nu in på detta område?

Jag konsumerar så mycket SAP-brandad information på ämnet Digital Transformation att jag börjar uppvisa de första tendenserna på renodlad hjärntvätt, så det behövdes någon utifrån som vågade ifrågasätta huruvida det som händer nu är så fantastiskt och utmanande som jag ibland målar upp det. Det var då det slog mig att i det material som jag plöjt igenom så hamnar den mänskliga dimensionen väldig mycket i skymundan. Visst finns det alltid en pliktskyldig avdelning för vikten av Management Buy-In och värdet av att identifiera de individer som driver på den digitala transformationen, men den där lite mer humana aspekten saknas och man lätt kan läsa mellan raderna att det är rätt så många som inte platsar i den nya digitala ekonomin. Detta fick mig att ta ett steg tillbaka och fundera och sedan började tankarna kring detta inlägg formas när jag hängde på asociala media på min mobiltelefon häromdagen. Jag stötte på ett citat av nationalparksfadern John Muir från 1901.

Thousands of tired, nerve-shaken, over-civilized people are beginning to find out that going to the mountains is going home.

John Muir

Muir reflekterar över hur ett nytt samhällsklimat triggar igång en längtan att ta en tillfällig paus från ekorrhjulet och stimulera vissa grundläggande behov, och hur detta manifesterar sig i en rörelse där vi försöker ta oss så långt bort från vår dagliga tillvaro som möjligt.

En dag kommer kanske någon smart person på ett liknande sätt titta på vår samtid och konstatera att

Thousands of tired, nerve-shaken, over-digitized people are beginning to find out that putting away their phones and engaging with other people directly is like coming home.

Unknown