Det bubblar kring sakernas internet / IoT / Industri 4.0. Det visste ni redan om ni inte fört en eremitliknande tillvaro under de senaste åren. Ni har också säkert precis som jag märkt hur vi hela tiden sänker abstraktionsnivån så att vi nu faktiskt diskuterar de praktiska tillämpningarna av det industrialiserade internet och inte bara för invecklade teoretiska resonemang. Även om min passion ligger närmare kundupplevelser och det vi kallar Segment of One så kan jag samtidigt inte blunda för de enorma möjligheter och kanske hot som The Internet of Everything utgör. Så jag har faktiskt inget val! På samma sätt som svenska företag inte längre har en valmöjlighet när det gäller den digitala transformationen i stort. Jag kommer återkomma till det temat i samband med mobiliseringen inför SAP Innovation Forum den 6:e april, men först tillbaka till Sakernas Internet.

Min kollega Kalle hittar man ibland sittandes hukad över en Raspberry Pi och muttra något om givare och sensorer, men för mig personligen är tröskeln lite för hög för att gå igång på alla prylarna som är en viktig del av IoT. Jag är mer intresserad av vilka möjligheter som öppnar upp sig inom förebyggande åtgärder och inte minst en smartare miljö. Det här med optimering av produktionsapparaten ligger lite för långt bort från det som jag går igång på så det området överlåter jag (åtminstone för tillfället) till andra att grotta ner sig i. Jag hittar istället min inspiration och mina ”tankeväckare” i saker som den smarta staden Songdo i Sydkorea.

Songdo är en stad byggd från grunden med smarta sensorer som hela tiden monitorerar temperatur, energiförbrukning och trafikflöden. Sopbilar syns inte till eftersom varje hushåll är uppkopplat till ett pneumatiskt rörsystem som suger iväg avfallet till återvinningsstationen. När innevånarna är ute och kör så ser gatornas sensorer till att styra trafiksignaler och hela tiden upplysa förarna om potentiella trafikstockningar. WiFi finns precis överallt och det är lätt att kommunicera med varandra via stadens videokonferenssystem kopplat till storbildsskärmar. Mycket handlar om att underlätta för människorna i Songdo, men det överskuggande målet är ändå miljön. Allt är inte på plats ännu, men medan helt energineutrala bostäder kommer först i framtiden så finns redan nu system som ser till att renat vatten endast används där det verkligen behövs och så vidare. Cisco’s Global Innovation Lab i staden fortsätter oförtrutet att ta fram nya koncept som sträcker sig från allt fler prylar i det smarta hemmet till chip som skall hålla koll på stadens alla barn. Man får en känsla av att man hela tiden balanserar på eggen till Orwells 1984, så det är med viss skräckblandad förtjusning som jag läser om alla tekniska landvinningar som rullas ut i det som kommit att kallas The World’s smartest city.

Smarta städer handlar dock inte bara om sensorer och teknik, utan det handlar också om hur man skapar urbana miljöer som stödjer den moderna människans livsstil. I Songdo är till exempel 40 % av alla yta dedikerad till grönområden, vilket i ett internationellt perspektiv är ganska så mycket. Vi i Sverige är lite mer bortskämda, vilket man kan se från SCBs analyser av så kallade grönytor och hårdgjord mark där våra svenska tätorter oftast har minst 50% gröna ytor (fast då ingår även sådan mark som normalt sett inte är tillgänglig för allmänheten). Balansen mellan tekniken och det som gör att människor vill vistas på en plats är dock för mig helt avgörande, och ibland undrar jag om vi inte glömmer det senare när vi diskuterar ”smarta” lösningar.

Är då Songdo något helt unikt i världen idag? Definitivt inte. Smarta städer finns på varje beboelig kontinent och just nu pågår en typ av kapprustning mellan Indien och Kina, där man försöker överträffa varandra i uttalanden om hur många smarta städer man kommer utveckla inom de närmaste åren. Indiens premiärminister Narenda Modi har lovat minst 100 smarta städer som ett svar på Kinas uttalanden om att smarta städer är en central del av landets Grand Urban Plan.

IOT

Oavsett vilka smarta lösningar vi diskuterar så tror jag det finns en enorm potential i hur vi kommer underlätta för människor i framtiden i såväl stort som smått, och om ni precis som jag tror att nyckeln till framgång ligger i balansen mellan teknik och människa så finns det all anledning att fundera på hur man uppnår detta på bästa sätt. Hade jag varit i början av min karriär så hade jag starkt övervägt att söka till masterprogrammet Smart Cities and Urban Analytics vid University College i London. För i min värld är IoT som hjälper människor till ett bättre och mer hållbart liv ganska så sexigt i jämförelse med vibrationsstatistiken från en dieselmotor.