Tanken var att jag skulle lägga lite av det mer filosofiska resonemanget bakom mig och fokusera mer på SAPs Innovationsplattform framöver här på bloggen, men jag kan inte riktigt släppa detta med de fem grundpelarna som IDC pratar om. Redan under grundskoletiden så hade jag en tendens att nörda ner mig i saker och ting. Böcker som klassas som Science Fiction var en sådan sak, och tidigt fastnade jag för författare som Isaac Asimov och Douglas Adams. Längre fram blev William Gibson husgud, och även idag kan jag frossa i dystopiska framtidsvisioner från författare som Dimitrij Gluchovskij. Robotar och Artificiell Intelligens var någonting oerhört fascinerande i min ungdom, och jag har ju kort berört ämnet tidigare. Fast jag trodde nog egentligen inte att jag skulle få uppleva den samtid som beskrivs i Sci-Fi-litteraturen. Idag håller jag det inte för helt osannolikt att vi inom en 10-årsperiod blir ”officially blown away” av vart teknikutvecklingen har tagit oss.

Precis när jag tänkte att jag skulle låta ämnena Kognitiva System, Artificiell Intelligens, Augmented Reality och Intelligence Augmentation hanteras av någon annan på bolaget så ramlade jag över boken ”Machines of Loving Grace” av New York Times-reportern John Markoff, och så var jag fast igen. Markoff som setts oja sig över hur algoritmerna kommer ersätta människor och hur teknologisk singularitet innebär slutet för mänskligheten förefaller ha blivit lugnad i sina möten med Daniel Kahneman (ekonomiprofessor och nobelpristagare), Andy Rubin (Googles Robotics-avdelning) och Tom Gruber (Apple Siri-projektet). Resultatet är en bok som försöker beskriva de vägval vi står inför när gäller tänkande maskiner och hur de människor som idag står bakom utvecklingen resonerar i ett antal principiellt viktiga designfrågor.

markoff

Boken är inte på något sätt lättläst eller särskilt elegant skriven, men den tar upp en viktig gränsdragning som delat forskarvärlden under decennier. Det handlar om en grupp som ägnar sig åt att försöka återskapa mänskligt beteende med hjälp av teknik, eller det vi kallar Artificiell Intelligens (AI). Den andra gruppen ägnar sig åt att försöka utöka mänskliga kapaciteter genom teknik, vilket går under benämningen Intelligence Augmentation (IA). Distinktionen kan tyckas luddig, men det handlar till sist om huruvida vi vill använda tekniken till att ersätta oss eller till att komplettera oss. Det är i den förstnämnda kategorin som domedagsprofeterna hittar sin energi, och jag skulle vilja påstå att det är i den senare kategorin som vi hittar hoppet om en ljusare framtid. Som sagt var så blev det ytterligare ett inlägg av det lite mer filosofisk slaget.

Markoff är själv tydlig med att skiljelinjen är väldigt skör och att goda intentioner lätt raseras. Det finns också en möjlighet att forskningsframsteg i endera kategorin får dubbla effekter. Ta AI i kontexten självkörande bilar som lika gärna kan användas för att hjälpa föraren undvika farliga situationer. Skiljelinjen för om vi inkluderar eller exkluderar människan hamnar någonstans på en glidande skala utan tydliga graderingar. Ett annat exempel är IA som används för att göra en person väldigt mycket mer effektiv. Det låter ju bra och behjärtansvärt fram tills någon lägger fram beviset för att personen ifråga nu klarar av två personers jobb, vilket medför att halva arbetsstyrkan kan sägas upp. Markoff motsäger sig inte denna utveckling så länge som samhället klarar av att hitta något meningsfullt för de friställda resurserna, och i den frågan räcker det väl att se sig om hur det ser ut i samhället idag för bli åtminstone en aningens orolig.

Om ämnet intresserar dig så rekommenderar jag att bläddra igenom Machines of Loving Grace : The Quest for Common Ground between Humans and Robots. Kanske inte lika spännande som Gibson’s Neuromancer, men ett stycke insikter i hur de människor som håller på att forma vår framtid resonerar och tänker.