Rob Enslin och Franck Cohen i all ära, men den här dagen handlar om Dr Jürgen Schmidhuber.Det känns som att årets FKOM har problem med att få till det där riktiga lyftet. Keynoten har en aning för mycket inslag av att läsa innantill från promptern och lite för lite passion och hjärta. Franck Cohen bjuder sedvanligt på sig själv, men det är långt från McDermott’s entré förra året. Sedan lider man naturligtvis av att inte kunna kommunicera resultatet för 2016 (kommer om två veckor) vilket brukar vara en viktig del av upplägget på FKOM. Det får till följd att det blir lite längre mellan hurraropen och att busvisslingarna helt uteblir i år.

Man introducerar The Infinity Model som nu utgör hjärtat i den digital kärnan, och det finns säkerligen anledning att återkomma till vad detta innebär när det finns bättre material att tillgå än de skakiga mobilbilder jag lyckats producera under dagen.

Min nedräkning pågick ju som bekant fram tills det att Dr Jürgen Schmidhuber strosar in på scenen. Han ser så där lite lagom akademiskt torr ut, samtidigt som man anar en stora vana att stå på scenen. Lätt mumlandes inleder han med en Bellman-historia som lockar fram dagens första riktigt hjärtliga skratt från publiken. Sedan drar han igång en akademiskt orienterad uppräkning av vetenskapens framsteg inom maskinlärande och artificiell intelligens sedan 60-talet, och jag känner mig plötsligt väldigt tacksam för min pågående Udacity-kurs inom Machine Learning som gör att jag kan nicka igenkännande när Schmidhuber börjar redogöra för de neurala nätverkens uppbyggnad. Jag gissar att just den delen flyger högt över huvudet på många i församlingen, men om man uppskattar lite torr humor och Professor Kalkyl så är det faktiskt väldigt underhållande.

Robot Babies in our labs are motivated to come up with new ways to explore the world

Det är först på slutet när vi kommer in på den exponentiella evolutionen av livet självt som det blir riktigt intressant. I allt väsentligt pratar vi om Singulariteten även om den lindas in i det lite mindre omen-laddade begreppet Omega. Livets och mänsklighetens utveckling avhandlas i en historisk tidsresa där vi skalar av en tidsparameter på 1/4 från den Tekniska Singulariteten och vi hamnar i en projektion om AGI/ASI runt 2050. Efter det väntar en kolonisering av galaxen och universum, fast på ett sätt som vi hittills inte kunnat föreställa oss eftersom det närmaste vi kommer är Science Fiction i text och bild. Dessa framställningar har tagit utgångspunkt i mänsklighetens fysiska begränsningar så enligt Schmidhuber kan vi med säkerhet säga att de är såväl felaktiga som irrelevanta.

Innan Schmidhuber drar några avslutande skämt så säger han en sak som verkligen fastnar hos mig och som visar på mannens inställning till teknikutvecklingen. Istället för att sluta sig till något av de traditionella lägren av antingen optimister (som tror på friendly AI) eller domedagsprofeter (som ser Terminator som ett historiedokument) så väljer han den nyfikne vetenskapsmannens sätt att betrakta det oundvikliga.

A new type of life is emerging, and it is a privilege to live in a time to witness it