Den som följt det jag skrivit de senaste två åren har kanske sett ett tydligt mönster inom Robotik, Sakernas Internet och maskinlärande. På senare tid har jag gång på gång återkommit till IoT, eftersom det är det vi fokuserar på under SAP Innovation Forum. Någon kanske ställer sig frågan om detta verkligen är relevanta ämnen att grotta ned sig i eller om det inte finns något bättre man kan ägna tiden åt?

Svaret är JA det är relevant, NEJ det finns inget bättre. Just nu borde dessa områden tillsammans med nanoteknik och ett bredare spektra inom artificiell intelligens intressera de flesta. Jag citerar den gode Dr Jürgen Schmidhuber igen: ”A new type of life is emerging, and it is a privilege to live in a time to witness it”. Vi kan utvidga det citatet till att omfatta hela den exponentiella teknikutvecklingen, och eftersom vi lever i den tid vi gör så går det inte att blunda inför det som händer runt omkring oss just nu.

Jag har ju nämnt att roboten Pepper dyker upp på SAP Innovation Forum nästa vecka. En kul liten manick säger någon som blir ett underhållande inslag under eventet. Pepper är enligt min mening någonting väldigt mycket mer än så. Ett alternativ till den klassiska ättestupan till exempel.

I Japan står man inför en demografisk kris. Med en befolkning som lever länge och en klen återväxt så räknar man med att äldrevårdens tipping point nås inom en 5-8 årsperiod när befolkningspyramiden nu sakta men säkert ställs på sin spets. Bristen på vårdpersonal är redan alarmerande enligt Japans offentliga vårdstatistik. Här har man experimenterat med robot-tillämpningar under många år, och i fallet Pepper så har man funnit att en så pass enkel humanoid kan fungera som ett sällskap till de äldre genom att spela spel, svara på frågor eller leda det dagliga gympapasset.

I Belgien använder man sig av Pepper som en slags robot-receptionist och som en enkel ledsagare som hjälper patienter att navigera i sjukhusets korridorer i Ostend, och den gemensamma synen är att vi bara har sett början på tillämpningarna av den här typen av robotar inom vården. Potentialen i tekniken är enorm och börjar man fantisera lite kring vad som händer när de styrande algoritmerna utvecklas vidare så är tanken svindlande.

Sedan finns det de som opponerar sig mot användningen av teknik på det här sättet. När Pepper som första humanoid skrevs in på Shoshi High School i Waseda i prefekturen Fukushima i Japan för att börja studera jämte skolans övriga elever var det många som höjde på ögonbrynen. Tanken med det pågående experimentet är dock inte att Pepper skall få sin primära utbildning via skolsystemet, då är det enklare att sköta detta digitalt, utan det man vill se är hur den sociala interaktionen med eleverna utvecklar sig. Sedan kan Pepper assistera med sådana saker som engelskt uttal där elevernas lärare kanske inte alltid når lika långt, men det är mer att betrakta som positiva spin-offs från experimentet.

Varför är då människa-robot-interaktion någonting intressant att studera på det här verkligt handgripliga sättet?

Det är ingen slump att Japan kommit långt inom robotik-tillämpningar som bygger på interaktion med människor i mer vardagliga situationer. Utan att veta exakt vad det beror på så har man konstaterat att de flesta har en väldigt avslappnad inställning till människoliknande robotar. Någonting som vi inte alltid kan ta för givet. Man pratar ibland om Uncanny Valley som en etablerad översättning av robotikprofessorn Masahiro Moris begrepp att beskriva hur humanoider kan framkalla en känsla av avsky hos oss människor, och det är inte otroligt att en viss del av motståndet mot robotar inom till exempel äldrevård kan tillskrivas just detta fenomen.

Uncanny Valley
By Fredric Sandell – self-made, based on image by Masahiro Mori and Karl MacDorman at http://www.androidscience.com/theuncannyvalley/proceedings2005/uncannyvalley.html

Teorin bygger på att vi har en nedärvd tendens till att undvika personer som ser sjuka eller ”felaktiga” ut, och att det väldigt tydligt manifesterar sig i människoliknande robotar (men även i datoranimationer, kroppsproteser och liknande). Så länge som det är uppenbart att det inte är en människa vi har framför oss så finns inget problem. Det är först när vi träder in i gråzonen där likheterna är stora men där det finns en känsla av att någonting inte står rätt till som vi triggar en känsla av obehag.

Roboten Pepper ligger väl kanske inte direkt i farozonen för att framkalla avsky, men vi befinner oss ännu tidigt i de faktiska tillämpningarna av den här typen av robot-stöd, och det är möjligt att vi kommer se ett ökat motstånd när den värsta teknik-euforin har lagt sig. Moris teori bygger förvisso på vår visuella uppfattning, men det är lätt att se hur ett allt mer ”mänskligt” beteende i kommunikationen mellan robot och människa också kan hamna i ett läge där Siri eller Alexa uppfattas som lite kusliga innan de smälter in i våra vardagliga rutiner. Jag ser framför mig en utveckling inte helt olik den emotionella resa som Joaquin Phoenix tas med på i filmen HER.

Om du känner att du ännu inte har någon riktig uppfattning i frågan så passa på att ta ett snack med Pepper på SAP Innovation Forum nästa vecka, för det finns inget bättre sätt att skapa sig en bild över vart vi är på väg. När du sedan tröttnat på Pepper så tar du vägen förbi vår monter och tar chansen att diskutera allt mellan himmel och jord som rör den digitala revolutionen.