There’s none so blind as those who will not listen.

Neil Gaiman, American Gods

Jag vet inte vad ni pysslade med under påsken, men för egen del så kopplade jag av med god mat, ännu godare dryck, snöbollskrig och så lite intressanta artiklar. Läsandet fortsatte in i början på denna arbetsvecka, och en av de mer givande var The Guardians intervju med Jürgen Schmidhuber. Ni kanske känner igen hans namn från SAP FKOM och minns den lätt excentriske mannen i ljus kostym med smått väderbitet ansikte och rufsigt hår som trollband ca 3% av publiken (mig inkluderat) med sitt tal om artificiell intelligens och människans bleka framtidsutsikter? Artikeln kom som en rekommendation från en av mina närmaste kontakter på SAP, och den är en intressant påminnelse om att vi befinner oss i en tid av heterogena uppfattningar om vart maskinlärande är på väg att ta oss. I artikeln beskrivs Schmidhuber som den där galenpannan som man nu börjar få upp ögonen för. Mannen som redan accepterat att vi människor snart kommer petas ned från härskartronen av nästa generations gudar och i bästa fall bli ignorerade på samma sätt som vi ignorerar myror så länge som de inte inkräktar på livet i villaträdgården. Mannen som ibland kanske går lite för långt i sina beskrivningar av vilka mänskliga drag som kommer manifesteras i algoritmerna som ligger till grund för maskinintelligens. Mannen som rycker lätt på axlarna när frågan om massarbetslöshet i svallvågorna av robotiseringen kommer på tal. Kontroversiell, jo tack! Galen? Jag är inte helst säker på det.

Huruvida hans visioner om kolonialiseringen av universum genom artificiell intelligens kommer bli verklighet lämnar jag åt kommande generationer att verifiera, men hans mer faktabaserade resonemang om när vi uppnår AGI och ASI tycker jag det är svårt att ignorera. Det vore en sak om allting hängde på en enda akademiker med smått galen blick, men vi översköljs hela tiden av pressreleaser som beskriver hur forskare och bleeding edge-företag i Silicon Valley och Kina gör stora framsteg inom maskinlärande i olika former.

Ett av de mer fascinerande forskningsprojekten tycker jag är Googles DeepMind AI som nu tagit steget mot ett mer mänskligt sätt att applicera ”gammal” kunskap för att lösa nya problem. Det handlar om att lösa sekventiella och fristående problem genom att applicera kunskaper den tillskansar sig under vägen. Det handlar också om att kunna föra över kunskaper från en domän till en annan utan att lida av det som inom AI-världen kallas ”catastrophic forgetting” där det neurala nätverket tvingas överge gammal kunskap när det ställs inför ett inlärningsuppdrag inom ett nytt område.

Vad DeepMinds AI nu gör är att den kopierar det sätt på vilket den mänskliga hjärnan utnyttjar tidigare kunskaper när den ställs inför en ny utmaning. DeepMind fick i uppgift att lära sig spela en handfull klassiska Atari 2600-spel. Till skillnad från en dedikerad AI för varje spel som bara jobbar med att optimera en enda uppgift så arbetade DeepMind med att spara undan de neurala kopplingar som starkast bidragit till lösandet av en uppgift innan den gav sig i kast med nästa. På så sätt byggs en slags erfarenhetsbank upp som kan appliceras i nya situationer när DeepMind upptäcker att det finns en relevans i att ta till den kunskapen. Att säga att detta är ett genombrott är kanske att ta i, men det är ett steg i rätt riktning för att lösa en av de riktigt stora utmaningarna på vägen till AGI. Resultatet från DeepMind-experimentet är på intet sätt otvetydiga så det kan också visa sig att just denna metod att applicera tidigare erfarenheter inte har någon signifikant inverkan på förmågan att lösa nya problem, men tanken är kittlande att en dag ha tillgång till AI med ett brett tillämpningsområde.

För en liten inblick i komplexiteten som omgärdar DeepMinds framsteg ta gärna en snabb titt i forskarrapporten.

All your questions can be answered, if that is what you want. But once you learn your answers, you can never unlearn them.

Neil Gaiman, American Gods

Så tillbaka till den underliggande frågan om vi nu håller på att öppna upp Pandoras ask och framkalla apokalypsen i och med dessa framsteg inom maskinlärande och artificiell intelligens? Jag har tagit upp ämnet tidigare och det finns väl lika många nyanser i svaret som det finns tyckare. Att vi som samhälle börjar ta frågan på allt större ansvar återspeglas inte minst i Europaparlamentets utspel om att det är hög tid att etablera ett regelverk för användande och skapande av robotar och artificiell intelligens. Ledamoten Mady Delvaux har lagt fram en serie rekommendationer som sträcker sig så pass långt som att inkludera en legal status för robotar/AI så att de mest utvecklade varianterna tilldelas rättigheter och ansvar inte helt olika de som gäller för unionens övriga medborgare. För vissa låter detta som ren science fiction, för andra är det en logisk utveckling vi står inför. Oavsett vad man tycker så går det inte att förneka att det är ett privilegium att leva i en tid då dessa frågor är på tapeten.